Moylans Dragoons Dry Irish Stout

Har nu provat ganska många av de olika sorterna från Moylans Brewery och ingen av dessa ölsorter har gjort mig besviken. Tvärtom så har vissa öltyper som jag normalt sätt inte tycker om som, Irish red eller Scotch ale smakat bättre än något annat öl som jag har provat i den stilen.




Inte heller Moylans Dragoon Dry Irish Stout gör mig besviken. Detta är en ganska lättillgänligt stout med full smakpalett, ändå inte alls svårdrucken. Någon sötma kan jag inte känna så om det är detta som avses med 'dry' så stämmer det. Innehålls förteckningen på Moylans website (föredömligt bland bryggerier att specificera på detta sätt); skvallrar om hela 7 olika sorters malt men endast 2 olika varianter av samma humle, Williamette.

Trevligt, trevligt.

Liten onsdagsprovning

I onsdags tog jag och några kollegor en sväng till Oliver Twist på Repslagargatan i Stockholm efter jobbet. Alltid lika spännande att se vad de har i pumparna för tillfället. Kvällen bjöd på en del överraskningar både på flaska och pump...

Först ut var en ny bekantskap på fat från det Skotska bryggeriet

Harviestoun - Bitter and Twisted. En "Blond Beer" enligt etiketten. Doften var väldigt ren och frisk med citrustoner. Smaken var väldigt krispig och humlearomatisk med ett stort inslag av citrus.

Efterbeskan hängde kvar riktigt länge. På det hela taget en mycket uppfriskande ale med välbalanserad beska med mycket doft och smak. Påminde faktiskt lite om deras julöl Mr Sno'Balls.

Får nog säga en svag 9:a av 10 i betyg.

Nästa öl ut blev en alldeles underbar IPA från det

amerikanska bryggeriet Great Divide - Hercules Double IPA.

Som vanligt möttes näsan av en formidabel doftexplosion. Här var det aprikos, grape, karamell och en aning honungssötma.

Kolsyran känns behagligt balanserad och för att vara en DIPA känns den behagligt alkohol-balanserad.Vissa inslag av gräs kan skönjas. Hade förväntat mig en ännu tydligare humle-bomb i doften. Så i det avseendet anser jag den slagen av andra jag provat.

En öl som denna kan absolut inte få lägre betyg än 9 av 10.

Tredje ölen ut blev Lagunitas IPA från det amerikanska, Kalifornien-bryggeriet Lagunitas

Brewing Company.Med höga förväntningar började vi dofta och blev en aning besvikna.Ingen humle-bomb, ingen markant citrus men däremot inslag av smörkola. Smaken hade en svårdefinierbar bismak som också sänkte betyget.

Maltigheten och beska var däremot bra med lite för lite kolsyra. Visserligen är det inte helt rättvist att bli bedömd efter en Double IPA som satt som en smeck men intrycket var ändå alldeles för blekt.

Betyget får bli en svag 7:a!

Sista ölen för kvällen måste bli något mörkt och "stoutigt" tyckte vi och valde "Old Engine Oil", även denna från Harviestoun. Enligt etiketten så är detta en Black Ale men enlig Beer Advocate är det en Old Ale.

Redan med näsan en bit från glaset kunde man känna chokladdoft och rostighet och med näsan djupt i glaset infann sig kaffe och filmjölk också. Härligt karamellig i smaken med stora inslag av choklad och mycket välrostad malt. Den är inte lika svart som en stout men nästan. Denna ale lär ska vara bryggd enligt ett gammalt celtiskt recept. Totalt sett var detta en mycket uppskattad avslutning på kvällen och visar på att Harviestoun inte bara är ett bryggeri med många bra produkter utan förmodligen det bästa i Skottland, som i skrivande stund nått Sverige.

Betyget får sättas till en svag 9:a.

Moylans Celts Golden Ale

Detta är en av de mer 'enklare' ölen från Moylans. Golden Ale är en anspråkslös men trevlig öltyp tycker jag. En av mina favoriter i denna ölstil bryggs på mitt favoritbryggeri 'Vinos' som ligger på samma gata som jag jobbar på. Där heter den 'Six bridges Cream ale' och smakar inte helt annorlunda jämfört med denna öl från Moylans.



Denna öltyp passar till allt. Eftersom den inte sticker ut så mycket fungerar den med de flesta maträtter eller helt enkelt som ett sällskapsöl eller törstsläckare. I Köln kallas detta Kölsch och som sagt så gillar jag just denna öltypen eftersom den är så mycket mildare än en lager som är det närmaste man kommer i öltyp. Lagern är ju oftast lite spritsig och stickig medan Golden Ale är mjukare och rundare.

Det är dock svårt att framhålla en framför en annan av denna öltyp för de smakar ju nästan likadant.

Moylans Imperial IPA

Sparat vad jag tror är det bästa till sist. Moylans Imperial IPA gick löst på $11 för en 75 cl flaska. En tribut till humlen säger informationen på Moylans egen sajt.

Doften står ut långt ifrån glaset trots att den nog är alldeles för kall när jag slår upp den i glaset. Måste låta den värmas upp lite först.



Moylans sajt säger att det är Tomahawk, Cascade och Centennial humle i denna 'trippel humle' brygd men när man klickar på detalj informationen så anges i stället Chinook, Columbus, Cascade och Athanum humle?

IBU är 100+ men jag tycker att inte att beskan är så hög som i vissa andra sorter där man nästan associerar till tryckpress. 9,2% alkohol är förstås högt med jag uppfattar den inte alls som påträngande.

En enorm upplevelse förstås som sätter punkt för denna veckans provning av 4 av Moylans produkter. Samtliga håller mycket hög klass.

Moylans Old Blarney Barleywine style ale

Barleyvine ale eller Barleywine style ale som det kallas i USA är nog ingen av mina absoluta favorit öltyper. Tycker oftast att det är för starkt och för sött. Öltypen är verkligen i utkanten av vad som vi kallar öl och det kanske är därför som den kallas 'Barleyvine'.

Moylans öl som jag denna helg har provat för första gången har imponerat på mig dock. Deras Kiltlifter var som sagt det bästa jag druckit inom 'Scottish ale' klassen. Deras IPA var mycket bra. Moylans Barleywine har en angenäm söt och nötaktig doft. Det gäller förstås också att man serverar ölen vid rätt temperatur för att få den bästa upplevelsen. Min flaska var alltför kall när jag tog den ur kylen och den har fått stått och värmt sig lite i rumstemperatur i minst en halvtimme.



Det är ett mycket fylligt öl med ganska rik sötma. Sötman är dock inte överväldigande som jag ibland tycker det kan bli i vissa Barleywines. Beskan är perfekt i förhållande till den höga maltigheten i detta öl. Egentligen så är smaken närmare en porter än Barleywine.

Detta är efter 3 provade öl en av mina favoritbryggerier. När ett bryggeri gör öltyper som jag i normalfall inte tycker om som Scottish ale och Barleywine som smakar så här bra, då är det bara att gratulera.

Moylans IPA

Efter att ha druckit gårdagens IPA från Nevada bryggeriet öppnade jag precis en flaska av Moylans IPA. Efter att ha bekantat sig med denna bryggd och jämfört den med IPA:n från det relativt okända Nevada bryggeriet så är jag på väg att låta som Farbror Barbro. "Det finns inga genvägar till (det perfekta ljudet) den perfekta brygden".

Så är det förstås. Nevada bryggeriet har försökt och trots att öltypen är intressant och ölkulturell, så smakar det industribryggt. Moylands IPA, liksom 'Kiltliftern' som jag drack igår smakar dock allt annat än industribryggt. Goda råvaror som finaste humle och malt kan man inte fuska med, inte heller bryggeri processen om det skall bli bra i slutänden.



Det var en slump att jag sprang på Joseph James Brewings produkter när jag letade efter Moylans men det var bra att jag gjorde dessa inköp för när man provar dessa bredvid varandra så är det så tydligt vad som skiljer kvalitetsöl/hantverksöl/lyxöl från de ölsorter som bär namn som liknar kvalitet men som inte har vad som krävs för att spela i den högsta divisionen.

Moylans IPA kanske inte är den allra bästa IPA som jag har druckit men det är väldigt tydligt att detta är en hantverksmässigt tillverkad brygd med kärlek till ölkonsten. Det är mycket bra.

Moylans Kiltlifter

Efter 2 provningar av öl från ett bryggeri som jag aldrig har hört talas om tidigare så var jag väldigt nyfiken på mina 4 lyxöl från Moylans. The kiltlifter har jag läst om tidigare. Tyvärr så är detta ju en Scottish ale vilket är en öltyp som jag har lite svårt för. Dock inte lika svårt som jag har för Irish Red ale.



Denna Kiltlifter håller modiga 8% men därav känner man intet. Maltigheten är hög och maskerar denna höga alkoholhalt. Det finns ganska mycket sötma här också och denna öltyp är väldigt speciell vilket berättigar dess plats i ölkulturen. Jag kan dock inte helt säkert sätta fingret på vad det är som gör att jag inte gillar denna öltyp. Kanske är det sötman med den brända malten som gör det? Det är något som är tydligt redan i doften på denna typ av öl. En nästan kväljande doft av brända mandlar trots att jag annars gillar den doften.

Trots det så är detta den bästa Scottish ale som jag har druckit. Samuel Adams motsvarande kommer inte ens upp i en 4:a på Humulus Lupulus skala enligt mig. Denna är dock en definitiv 7:a.



Betyget som jag ger är högt eftersom jag inte tycker om öltypen. För den som tycker om Scottish ale och Irish red så kanske detta är en 9:a.

Hop Box, Imperial IPA

När jag nu är igång så fortsatte jag provandet med nästa öl från samma bryggeri. Detta är "Hop Box, Imperial IPA". Namnet skvallrar om att detta är nog en väldigt humlerik och alkoholstark IPA. Hela 8.2% säger etiketten. Tänkte denna gång göra recensionen interaktiv så när jag skriver detta har jag ännu inte provat ölen.

När jag slog upp den i glaset gav den ett väldigt tunt skum som inte alls liknar Amerikansk IPA som oftast är oerhört skumrikt. Detta trots att ölen inte är nerkyld speciellt mycket. Jag gissar att den håller ca 12 grader så detta var min första lite förvånade iaktagelse. Skummet påminner mer om det man kan se i Barley Vine Style ale, såsom denna öltyp kallas i USA.



Doften är lite sötaktig, lite som lönn men det finns också nötarom i doften. Ganska ovanlig doft som jag inte kan säga att jag träffat på ofta eller kanske aldrig.

Smaken är inte oangenäm men tunnare än förväntat. Den är sötare än 90% av de IPA:er som jag provat. Det första jag kommer att tänka på är fruktsoda, kanske spetsat med brännvin. Låter inget vidare inser jag och jag är inte sådär jätteimponerad än så länge. Det slår mig också att beskan är mera återhållen än i Pale Alen som jag provade innan.

Jag tycker detta smakar Barley Vine mer än IPA, eller ens Imperial IPA som denna kallas. Kanske en 6:a i bästa fall en 7:a på Humulus Lupulus 9-gradiga skala. Det är inte dåligt, ovanlig smak som kom lite som en chock. Men den värmer bra i vinterkylan.

Julafton

Det var som Julafton idag när jag besökte Liköraffären. Två helt nya bryggerier som inte tidigare funnits i Arkansas hade ett stort antal olika sorter. Jag hade förväntat mig att Moylans skulle finnas där för det hade jag fått rapport om men ett annat bryggeri som jag aldrig hört talas om hade 6 olika av sina ölsorter där.

Just nu sitter jag med en Tahoe Blue, Nevada Pale Ale från Joseph James Brewing från Henderson, Nevada. Det blev 3 sexpack från detta bryggeri varav denna Pale Ale alltså var en av dem.



Det är en helt ok Pale Ale som har mycket bitterness humle men tyvärr inte så mycket av aromahumle som jag tycker så mycket om att hitta i Ale. Som sagt så har jag aldrig hört talas om detta bryggeriet tidigare och får forska mer i den frågan. Jag återkommer med provningar av de andra 2 sorterna från samma bryggeri och förstås med provning av Moylans olika lyxöl som jag länge sett fram emot att prova.

Brother Thelonius

Denna Amerikanska öl provades på ett Humulus Lupulus möte för ganska så länge sedan. Vad jag minns från den provningen var att omdömet om denna öl inte blev det bästa. Kanske var det en gammal flaska som serverades där ölet kanske stått för länge. Jag vet inte. Detta är dock en helt godkänd öl av Belgisk 'Dubbel' (eller är det Quadrupel?) typ. Mörk, maltig, alkoholrik men inte mycket smak av alkohol.



Av någon anledning så är just Brother Thelonius väldigt populär här i USA. Jag vet åtminstone två restauranger som serverar den på fat trots att de i övrigt inte har mycket varianter av fatöl. Ett par gånger har någon i liköraffären också sagt till mig att det är deras favoritöl.

Lite konstigt tycker jag det är. Visst är den god och godkänd men det finns flera liknande sorter här i USA som jag faktiskt tycker är lite bättre.

Rye P.A

Vem är nu Rye PA? Gammelfarfar, nej en ny öl från Michelob. Michelob säger vän av ordning, representerar väl amerikansk okultur i stället för ölkultur.

Det intressanta som händer här i USA är att microbryggerierna eller hantverksbryggerierna som det också kallas har växt enormt de senaste åren. Så mycket att de nu närmar sig 10% av ölmarknaden i USA.

10% säger vän av ordning, det är ju ingenting. Det kan man ju tycka kanske men tydligen är detta tillräckligt för att ölbaronerna på Anheuser Busch, Miller och Coors skall bli rädda. Deras marknad krymper ju om än väldigt lite totalt sett.



Därför har dessa öljättar sedan ett tag gett sig den på att ta tillbaka lite av marknaden genom att brygga öl som liknar microbryggeriernas produkter, i alla fall till namn och utseende.

Ofta faller det platt till marken men Coors fick i alla fall till en succe med sin Blue Moon som nu också finns i ett stort antal spin-off varianter som heter något med just 'moon'

Michelob har jag alltid tyckt varit den bästa av industribryggerierna i USA och de har i och med Rye P.A en Indian Pale Ale med Råg gjort en av de bästa 'kvalitets'-ölen som kommer från en av de stora drakarna.

Detta är Michelobs beskaste öl med 50 IBU. Mycket angenäm malt doft som vägs perfekt upp med Columbus och Cascade humle. Inte illa för att vara en industribryggare. Alltid lockar det några nya ölvänner över till att prova de verkliga godsakerna.