Moylans Imperial IPA

Sparat vad jag tror är det bästa till sist. Moylans Imperial IPA gick löst på $11 för en 75 cl flaska. En tribut till humlen säger informationen på Moylans egen sajt.

Doften står ut långt ifrån glaset trots att den nog är alldeles för kall när jag slår upp den i glaset. Måste låta den värmas upp lite först.



Moylans sajt säger att det är Tomahawk, Cascade och Centennial humle i denna 'trippel humle' brygd men när man klickar på detalj informationen så anges i stället Chinook, Columbus, Cascade och Athanum humle?

IBU är 100+ men jag tycker att inte att beskan är så hög som i vissa andra sorter där man nästan associerar till tryckpress. 9,2% alkohol är förstås högt med jag uppfattar den inte alls som påträngande.

En enorm upplevelse förstås som sätter punkt för denna veckans provning av 4 av Moylans produkter. Samtliga håller mycket hög klass.

Moylans IPA

Efter att ha druckit gårdagens IPA från Nevada bryggeriet öppnade jag precis en flaska av Moylans IPA. Efter att ha bekantat sig med denna bryggd och jämfört den med IPA:n från det relativt okända Nevada bryggeriet så är jag på väg att låta som Farbror Barbro. "Det finns inga genvägar till (det perfekta ljudet) den perfekta brygden".

Så är det förstås. Nevada bryggeriet har försökt och trots att öltypen är intressant och ölkulturell, så smakar det industribryggt. Moylands IPA, liksom 'Kiltliftern' som jag drack igår smakar dock allt annat än industribryggt. Goda råvaror som finaste humle och malt kan man inte fuska med, inte heller bryggeri processen om det skall bli bra i slutänden.



Det var en slump att jag sprang på Joseph James Brewings produkter när jag letade efter Moylans men det var bra att jag gjorde dessa inköp för när man provar dessa bredvid varandra så är det så tydligt vad som skiljer kvalitetsöl/hantverksöl/lyxöl från de ölsorter som bär namn som liknar kvalitet men som inte har vad som krävs för att spela i den högsta divisionen.

Moylans IPA kanske inte är den allra bästa IPA som jag har druckit men det är väldigt tydligt att detta är en hantverksmässigt tillverkad brygd med kärlek till ölkonsten. Det är mycket bra.

Moylans Kiltlifter

Efter 2 provningar av öl från ett bryggeri som jag aldrig har hört talas om tidigare så var jag väldigt nyfiken på mina 4 lyxöl från Moylans. The kiltlifter har jag läst om tidigare. Tyvärr så är detta ju en Scottish ale vilket är en öltyp som jag har lite svårt för. Dock inte lika svårt som jag har för Irish Red ale.



Denna Kiltlifter håller modiga 8% men därav känner man intet. Maltigheten är hög och maskerar denna höga alkoholhalt. Det finns ganska mycket sötma här också och denna öltyp är väldigt speciell vilket berättigar dess plats i ölkulturen. Jag kan dock inte helt säkert sätta fingret på vad det är som gör att jag inte gillar denna öltyp. Kanske är det sötman med den brända malten som gör det? Det är något som är tydligt redan i doften på denna typ av öl. En nästan kväljande doft av brända mandlar trots att jag annars gillar den doften.

Trots det så är detta den bästa Scottish ale som jag har druckit. Samuel Adams motsvarande kommer inte ens upp i en 4:a på Humulus Lupulus skala enligt mig. Denna är dock en definitiv 7:a.



Betyget som jag ger är högt eftersom jag inte tycker om öltypen. För den som tycker om Scottish ale och Irish red så kanske detta är en 9:a.

Ölprovning hos Ceremonimästaren, del 2

Efter en av de bästa upplevelserna vi haft under våra 22 år av ölprovning kändes det både svårt och spännande att gå in i rond 2 av denna provning - De dyra lyxölen.

Först ut var Ola Dubh Special Reserve 12 från det skotska bryggeriet Harviestoun. Denna öl har lagrats på fat från Highland Park's 12-åriga Single Malt Whisky. Denna öl håller 8% och priset ligger på 49 riksdaler.

Dofterna gav genast inslag av whiskyfat med toner av tjära, rostad och bränd malt och filmjölk. Smaken av rökighet tog överhand med kraftiga inslag av tjära. Beska var väldigt torr. Ölet var torrt och stramt. Ett karakttärsfullt öl som inte föll väl ut.

Betyg 7 av 10

Nästa öl ut blev Oatgoop, ett samarbete mellan det amerikanska bryggeriet Three Floyds och

dansken Mikkeller. Ölet håller hela 10,4 % och har det hutlösa priset av 179 riksdaler. Här hade vi de klassiska inslagen av en modern amerikansk ale; citrus, aprikos, fläder och fruktsoda. Smaken var kraftfull med ett enormt inslag av aprikos. Konsistensen var tjock och söt med en ganska sträv beska. Totalt sett associerades denna till aprikoskräm med en härligt lång beska.

Betyg 7 av 10

Kvällen avslutades med ytterligare en amerikansk öl, Vertical Epic från Stone Brewery Co, som ligger strax utanför San Diego. Denna öl är den 8:e i en serie öl där varje öl endast bryggs vid ett tillfälle. Doften gav direkt inslag av så skilda förnimmelser som päronglass, choklad och majs.

Smaken var dock ganska spritig och torr, visserligen med en rejäl beska. Detta öl hade säkerligen mått bättre av några års lagring. Kanske en kandidat till 2018 års årsgångsprovning?!

Denna öl har datum 09-09-09, den första i serien gjordes 02-02-02 och serien avslutas 12-12-12. Även denna öl håller en hög alkoholhalt, 8,9 % och rekommenderas av bryggeriet att lagras några år.

Betyg 6 av 10

Summeringen efter att ha provat svenska årgångsöl och dessa lyxöl var att hellre ge sig ut och köpa årgångsöl för lagring än att köpa dyra, alkoholstarka öl.

Vissa av deltagarna skulle kommande måndag genast beställa de årgångar som fanns för Nils Oscar Imperial Stout!