Moylans IPA

Efter att ha druckit gårdagens IPA från Nevada bryggeriet öppnade jag precis en flaska av Moylans IPA. Efter att ha bekantat sig med denna bryggd och jämfört den med IPA:n från det relativt okända Nevada bryggeriet så är jag på väg att låta som Farbror Barbro. "Det finns inga genvägar till (det perfekta ljudet) den perfekta brygden".

Så är det förstås. Nevada bryggeriet har försökt och trots att öltypen är intressant och ölkulturell, så smakar det industribryggt. Moylands IPA, liksom 'Kiltliftern' som jag drack igår smakar dock allt annat än industribryggt. Goda råvaror som finaste humle och malt kan man inte fuska med, inte heller bryggeri processen om det skall bli bra i slutänden.



Det var en slump att jag sprang på Joseph James Brewings produkter när jag letade efter Moylans men det var bra att jag gjorde dessa inköp för när man provar dessa bredvid varandra så är det så tydligt vad som skiljer kvalitetsöl/hantverksöl/lyxöl från de ölsorter som bär namn som liknar kvalitet men som inte har vad som krävs för att spela i den högsta divisionen.

Moylans IPA kanske inte är den allra bästa IPA som jag har druckit men det är väldigt tydligt att detta är en hantverksmässigt tillverkad brygd med kärlek till ölkonsten. Det är mycket bra.

Moylans Kiltlifter

Efter 2 provningar av öl från ett bryggeri som jag aldrig har hört talas om tidigare så var jag väldigt nyfiken på mina 4 lyxöl från Moylans. The kiltlifter har jag läst om tidigare. Tyvärr så är detta ju en Scottish ale vilket är en öltyp som jag har lite svårt för. Dock inte lika svårt som jag har för Irish Red ale.



Denna Kiltlifter håller modiga 8% men därav känner man intet. Maltigheten är hög och maskerar denna höga alkoholhalt. Det finns ganska mycket sötma här också och denna öltyp är väldigt speciell vilket berättigar dess plats i ölkulturen. Jag kan dock inte helt säkert sätta fingret på vad det är som gör att jag inte gillar denna öltyp. Kanske är det sötman med den brända malten som gör det? Det är något som är tydligt redan i doften på denna typ av öl. En nästan kväljande doft av brända mandlar trots att jag annars gillar den doften.

Trots det så är detta den bästa Scottish ale som jag har druckit. Samuel Adams motsvarande kommer inte ens upp i en 4:a på Humulus Lupulus skala enligt mig. Denna är dock en definitiv 7:a.



Betyget som jag ger är högt eftersom jag inte tycker om öltypen. För den som tycker om Scottish ale och Irish red så kanske detta är en 9:a.

Hop Box, Imperial IPA

När jag nu är igång så fortsatte jag provandet med nästa öl från samma bryggeri. Detta är "Hop Box, Imperial IPA". Namnet skvallrar om att detta är nog en väldigt humlerik och alkoholstark IPA. Hela 8.2% säger etiketten. Tänkte denna gång göra recensionen interaktiv så när jag skriver detta har jag ännu inte provat ölen.

När jag slog upp den i glaset gav den ett väldigt tunt skum som inte alls liknar Amerikansk IPA som oftast är oerhört skumrikt. Detta trots att ölen inte är nerkyld speciellt mycket. Jag gissar att den håller ca 12 grader så detta var min första lite förvånade iaktagelse. Skummet påminner mer om det man kan se i Barley Vine Style ale, såsom denna öltyp kallas i USA.



Doften är lite sötaktig, lite som lönn men det finns också nötarom i doften. Ganska ovanlig doft som jag inte kan säga att jag träffat på ofta eller kanske aldrig.

Smaken är inte oangenäm men tunnare än förväntat. Den är sötare än 90% av de IPA:er som jag provat. Det första jag kommer att tänka på är fruktsoda, kanske spetsat med brännvin. Låter inget vidare inser jag och jag är inte sådär jätteimponerad än så länge. Det slår mig också att beskan är mera återhållen än i Pale Alen som jag provade innan.

Jag tycker detta smakar Barley Vine mer än IPA, eller ens Imperial IPA som denna kallas. Kanske en 6:a i bästa fall en 7:a på Humulus Lupulus 9-gradiga skala. Det är inte dåligt, ovanlig smak som kom lite som en chock. Men den värmer bra i vinterkylan.

Julafton

Det var som Julafton idag när jag besökte Liköraffären. Två helt nya bryggerier som inte tidigare funnits i Arkansas hade ett stort antal olika sorter. Jag hade förväntat mig att Moylans skulle finnas där för det hade jag fått rapport om men ett annat bryggeri som jag aldrig hört talas om hade 6 olika av sina ölsorter där.

Just nu sitter jag med en Tahoe Blue, Nevada Pale Ale från Joseph James Brewing från Henderson, Nevada. Det blev 3 sexpack från detta bryggeri varav denna Pale Ale alltså var en av dem.



Det är en helt ok Pale Ale som har mycket bitterness humle men tyvärr inte så mycket av aromahumle som jag tycker så mycket om att hitta i Ale. Som sagt så har jag aldrig hört talas om detta bryggeriet tidigare och får forska mer i den frågan. Jag återkommer med provningar av de andra 2 sorterna från samma bryggeri och förstås med provning av Moylans olika lyxöl som jag länge sett fram emot att prova.

Brother Thelonius

Denna Amerikanska öl provades på ett Humulus Lupulus möte för ganska så länge sedan. Vad jag minns från den provningen var att omdömet om denna öl inte blev det bästa. Kanske var det en gammal flaska som serverades där ölet kanske stått för länge. Jag vet inte. Detta är dock en helt godkänd öl av Belgisk 'Dubbel' (eller är det Quadrupel?) typ. Mörk, maltig, alkoholrik men inte mycket smak av alkohol.



Av någon anledning så är just Brother Thelonius väldigt populär här i USA. Jag vet åtminstone två restauranger som serverar den på fat trots att de i övrigt inte har mycket varianter av fatöl. Ett par gånger har någon i liköraffären också sagt till mig att det är deras favoritöl.

Lite konstigt tycker jag det är. Visst är den god och godkänd men det finns flera liknande sorter här i USA som jag faktiskt tycker är lite bättre.

Rye P.A

Vem är nu Rye PA? Gammelfarfar, nej en ny öl från Michelob. Michelob säger vän av ordning, representerar väl amerikansk okultur i stället för ölkultur.

Det intressanta som händer här i USA är att microbryggerierna eller hantverksbryggerierna som det också kallas har växt enormt de senaste åren. Så mycket att de nu närmar sig 10% av ölmarknaden i USA.

10% säger vän av ordning, det är ju ingenting. Det kan man ju tycka kanske men tydligen är detta tillräckligt för att ölbaronerna på Anheuser Busch, Miller och Coors skall bli rädda. Deras marknad krymper ju om än väldigt lite totalt sett.



Därför har dessa öljättar sedan ett tag gett sig den på att ta tillbaka lite av marknaden genom att brygga öl som liknar microbryggeriernas produkter, i alla fall till namn och utseende.

Ofta faller det platt till marken men Coors fick i alla fall till en succe med sin Blue Moon som nu också finns i ett stort antal spin-off varianter som heter något med just 'moon'

Michelob har jag alltid tyckt varit den bästa av industribryggerierna i USA och de har i och med Rye P.A en Indian Pale Ale med Råg gjort en av de bästa 'kvalitets'-ölen som kommer från en av de stora drakarna.

Detta är Michelobs beskaste öl med 50 IBU. Mycket angenäm malt doft som vägs perfekt upp med Columbus och Cascade humle. Inte illa för att vara en industribryggare. Alltid lockar det några nya ölvänner över till att prova de verkliga godsakerna.

Ölprovning hos Ceremonimästaren, del 2

Efter en av de bästa upplevelserna vi haft under våra 22 år av ölprovning kändes det både svårt och spännande att gå in i rond 2 av denna provning - De dyra lyxölen.

Först ut var Ola Dubh Special Reserve 12 från det skotska bryggeriet Harviestoun. Denna öl har lagrats på fat från Highland Park's 12-åriga Single Malt Whisky. Denna öl håller 8% och priset ligger på 49 riksdaler.

Dofterna gav genast inslag av whiskyfat med toner av tjära, rostad och bränd malt och filmjölk. Smaken av rökighet tog överhand med kraftiga inslag av tjära. Beska var väldigt torr. Ölet var torrt och stramt. Ett karakttärsfullt öl som inte föll väl ut.

Betyg 7 av 10

Nästa öl ut blev Oatgoop, ett samarbete mellan det amerikanska bryggeriet Three Floyds och

dansken Mikkeller. Ölet håller hela 10,4 % och har det hutlösa priset av 179 riksdaler. Här hade vi de klassiska inslagen av en modern amerikansk ale; citrus, aprikos, fläder och fruktsoda. Smaken var kraftfull med ett enormt inslag av aprikos. Konsistensen var tjock och söt med en ganska sträv beska. Totalt sett associerades denna till aprikoskräm med en härligt lång beska.

Betyg 7 av 10

Kvällen avslutades med ytterligare en amerikansk öl, Vertical Epic från Stone Brewery Co, som ligger strax utanför San Diego. Denna öl är den 8:e i en serie öl där varje öl endast bryggs vid ett tillfälle. Doften gav direkt inslag av så skilda förnimmelser som päronglass, choklad och majs.

Smaken var dock ganska spritig och torr, visserligen med en rejäl beska. Detta öl hade säkerligen mått bättre av några års lagring. Kanske en kandidat till 2018 års årsgångsprovning?!

Denna öl har datum 09-09-09, den första i serien gjordes 02-02-02 och serien avslutas 12-12-12. Även denna öl håller en hög alkoholhalt, 8,9 % och rekommenderas av bryggeriet att lagras några år.

Betyg 6 av 10

Summeringen efter att ha provat svenska årgångsöl och dessa lyxöl var att hellre ge sig ut och köpa årgångsöl för lagring än att köpa dyra, alkoholstarka öl.

Vissa av deltagarna skulle kommande måndag genast beställa de årgångar som fanns för Nils Oscar Imperial Stout!